Ja, idag har jag ett katastrofalt i-landproblem. Jag satt och tittade på lite gamla bilder på mig själv ( Jajjemänsan jagbeundrade mig själv :D ) och jag kom fram till att jag verkligen saknade mitt gamla långa hår. Kollar mig själv i spegeln och inser att det typ inte ens är hälften så långt, tragiskt alltså.

Hur som helst, det roliga med den här lilla incidenten är att jag kom att tänka på en gång när jag hälsade på mn kära vän Camilla. Hon hade jättelångt och fint hår och en dag ville hon klippa frisyr. Innan hade hon bara långt, jämnlångt hår, men nu ville hon ha lite uppklippt och så. När hon kom hem från frisören hade frisören klippt hennes hår rättså kort (skitsnyggt, men kort). Hon var nöjd med frisyren men saknade ändå längden.

En dag senare kommer jag hem till henne och vi sitter och pratar en stund och har väldigt kul. Vi asgarvar jättemycket och så. Sen ska vi starta hennes dator för att göra någonting, och där har hon en bild från en fest som bakgrundsbild. (Det är en väldigt rolig bild för det syns EXAKT hur partysugna vi är för vi springer som galningar in genom en dörr och folk ramlar typ hit och dit i jakten på hissen). När vi ser bilden så börjar vi skratta som jag veti nte vad och sen får Camilla syn på sitt långa hår och börjar asgråta, samtidigt som hon skrattar som en idiot. Stackars gumman. När jag sen får syn på det så tittar jag på datorn, och på Camilla, och på datorn igen, och börjar också gråta. Det dumma är att jag vet inte varför så jag säger "Varför gråter vi?" Camilla svarar;  "Mitt HÅÅÅÅÅÅÅÅR" och så gråter vi och skrattar samtidigt. Sjukt.

Ungefär som hon kände då, gillade sitt nya hår, men saknade sitt gamla, så känner jag nu, så jag får väl skratta och gråta samtidigt en stund så kanske det känns bättre.

Ps. Hoppas på att jag kan lägga in bilden sen :p